Sofia Söderberg

Hur man än vrider och vänder på sig finns det alltid två sidor av någonting, en svart, svår och vilsen väg, och en ljus, lätt och rak väg. Vi väljer en av dessa men hamnar alltid på den andra någonstans på vägen.

Jag valde den svarta, gick där i månader och åter igen månader. Fumlade i mörkret efter något som verkade vasst, hårt och smärtsamt, utan en tanke på att försöka hitta ut.
Tillslut såg jag en korsning där ett ljus bröt igenom den svarta dimman. Jag tvekade, men valde att svänga av och kunde äntligen se saker, känna att jag var delaktig i viktiga saker. Här ville jag stanna, föralltid och en evighet till.
Men ändå kunde jag inte låta bli att vrida huvudet bakåt och se in på det svarta välkomnande gapet bakom mig som bara väntade på att jag skulle återvända. Återvända dit jag så länge kallat min värld.
Allt det ljusa blottar hela mig, lyser upp varje liten del på min kropp och varje litet hörn av min själ. Med rädsla i blicken såg jag mig förvirrat omkring och försökte dölja min vrede med ett trovärdigt leende. -Jag vill ju inget annat än att vara här, försökte jag övertala mig. -Jag kan inte återvända, men jag är för ensam och svag för att springa ikapp alla andra som redan är mil framför mig.
Istället satte jag mig och såg in i allt ljust som jag inte mindes hur det såg ut, utan att rå mig för att snegla in i mitt trygga mörkret längre bort. Mitt mörker som så länge varit allt jag haft, det som hjälpt mig att inte finnas i någons ögon. Jag saknade det, men ville inte dit.

Nu ligger jag här på den ljusa vägen och ser upp på allt det ljusa som jag vill ska vara min framtid, men mina ben orkar inte resa sig upp och gå vidare på denna väg. I mörkret vet jag att allt skulle vara lättare, lättare att röra sig fritt och lättare att falla. Här är allt så tydligt och detaljerat, jag kan till och med se scenarion in i min framtid som jag kan välja att sträva efter, men rädslan att falla synligt och hänsynslöst är för stark för att överväga något. Här kommer jag ligga tills du hittar mig, jag är längre bort än du tror. Men jag behöver vara här för att inte förlora mig mer än jag gjort. Jag har gjort det jag kan, valt den vägen som är synlig och lätt att hitta, nu kan jag bara vänta med ett välkomnande leende och tacksamma ögon.


Love.

Nu ska jag berätta. Om det som just nu pågår i mitt huvud, det som varit egentligen har varit i mitt huvud länge, men som nu kommit till sin spets.
Som vissa vet har jag under hösten varit sjuk väldigt ofta, kanske lite för ofta.
Varje gång jag utsatte min kropp för en fysisk ansträngning sade kroppen ifrån med en feber, svullna lymfkörtlar och med det ont i halsen.
Men det var bara något som jag trodde kallades förkylning, inget mer. Men min periodiska feber och svullna körtlar fortsatte komma och gå. Ibland dröjde det veckor innan jag blev sjuk, men annars var jag sjuk ca varannan vecka i 5 månaders tid.
    Det var lördagen den 19:e februari jag bestämde mig att gå till botten med det här, då jag även fick symtomen till en period av sjukdom. Sen den dagen har sjukdomar hit och dit varit det enda som snurrat i mitt huvud.
Jag åkte till vårdcentralen på måndagen för att prata med en doktor där. Det togs prover och jag fick gå hem. Dagen därpå blev jag värre och åkte till vårdcentralen där jag fick en tid till infektionsavdelningen på sjukhuset dagen därpå. Under denna vistelse togs det även mer blodprover och annat som skickades till sjukhuset.
Väl på sjukhuset dagen efter kände jag mig knappt närvarande, låg i en hård säng med en blå kall filt över mig. Hela den dagen togs det prover av olika slag, lungrönken, svalgodlingar, näsodlingar samt ekg.
Efter några timmar på sjukhuset var hela infektionsavdelningen insatt i mitt "mysterium". Läkarna kliade sig i huvudet, slog i böcker, pratade med andra läkare, ringde kollegor på karolinska. Men ingen kunde förklara varför jag fick den återkommande febern och svullna lymfkörtlar. Det de hade att gå på var att jag hade vissa dåliga värden i blodet, vilket kunde bero på många saker. Det var någonting som fattades, en pusselbit ifrån till att diagnosera mig.
Läkarna berättade även att de tänkte ta HIV test samt leta efter cancerceller. Tanken gjorde mig fruktansvärt rädd. Fick panikkänslor och jag kände att tårarna inte var långt borta.
Alla tester visade sig vara negativa och en tung stenjävel föll från hjärtat. Tårarna började falla och jag försvann in i min lättnad för ett tag.
Några andra besked fick jag inte denna dag, utan jag åkte både lättad med besviket hem där jag däckade med en gång. Helgen närmade sig och det var under lördagen som det dök upp ringar på mina ben. Väldigt fina ringar, men det var ju någonting som jag visste inte var som det skulle. Läkaren ringde dagen där på och berättade att jag hade en ovanlig aggressiv streptokock i halsen och att jag skulle börja äta antibiotika med en gång.
Det var även denna dag som ringarna som jag hade på benen utvecklades till stora svullnader. Dessa växte under måndagen och febern blev bara högre och högre. När jag hade närmade 40 grader fick vi en ny tid på sjukhuset och de sa att jag skulle göra mig beredd på att jag kunde bli inlagd för observation. Denna gång fick min läkare lite skuldkänslor att han inte kunde göra mer än vad han gjorde. Det fanns inte så mycket att göra, vänta några dagar och se om antibiotikan verkar. Han kunde i alla fall konstatera att jag hade något som heter knölros på benen och beror på att mitt immunförsvar är ostabilt och belastat. Det kan då ge utlopp för hudinfektioner som knölros. Det ska egentligen läka bort av sig själv, men kan ta 2-6 veckor och kan bidra till hög feber.
    Nu har det gått två dagar sen jag var på sjukhuset sist och ibland känns det som jag bara vill sjunka under jorden och vara där. Medan ibland är det helt okej och kan ta mig upp hur sängen för att äta mat i köket. Antibiotikan börjar så smått hjälpa mot min onda hals, men benen värker så ibland tror jag de är brutna. För er som inte vet hur knölros ser ut så är det som röd-blåa knölar på smalbenen, ca 5 ca i diameter. De gör förbannat ont och om något skulle se mig är jag övertygad om att den skulle tro att jag var misshandlad. Mina nya vänner har blivit smärtstillande tabletter och de släpper jag inte på ett bra tag.
    Jag mår inte bra, inte alls. Men jag smittas inte.
Jag behöver en kram då och då för att orka lite mer. Än vet de alltså inte vad det är som pågår i min kropp. De resonerar kring att detta jag har nu bara är något som jag har just nu och det andra är något annat som de måste ta tag i senare.
En rädsla finns fortfarande.
Och jag behöver dig.





Love.

Ingen lämnas kvar. Vi hämtar dig bakom fiendens linjer.
Ingen lämnas kvar. Vi skyddar dig med all kraft vi har,
mot svinen. Och ja, vi regisserar slutets tystnad, tagning.
Man vet man blivit gammal när ens ungdom börjat glittra,
som Allens Manhattan dan före dan.
Har du kartan kvar? Eller en aning om vart vi är på väg?
Så led oss.
Ingen lämnas kvar. Vi saboterar allt vi inte kan ta med oss.
Och när du öppnar fönstret blåser en vårvind, förändring.
Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår.
Jag skrev mitt namn i vattnet, så du vet var jag finns.

När det strålar från mitt hjärta, som en motorväg av ljus.
Genom hålet i mitt hjärta, kommer räddningen till slut.
Genom hålet i mitt hjärta.



Love.

Jag hatar att jag gör saker jag inte borde göra.
Det är som en drog. Jag dras till allt det som jag inte alls borde tänka på.
Att finnas i min närvaro borde vara förbjudet,
det kan vara hemskt farligt och vansinnigt sorgligt.
Det är ingen tvekan om att jag lever med onda andar och mörka demoner.
De binder mina händer och skriver mitt manus.
Sticker hål på min känslobubbla,
frigör alla förbannande ämnen som gör min kropp att skaka och krampa.
Styr mina muskler och svartmålar min hjärna.
Jag hänger inte med, jag förstår inte.
Ta mig, ta min själ till en bättre plats.


Love.

Fann ännu en lapp...

Han är överallt.
Vart jag än befinner mig, finns han där.
Där, precis bredvid mig.
Men alltid för långt bort för att se, höra eller röra vid.
Han finns bara där.
Kalla det illusioner eller verklighet, det kvittar.
Han finns angenämt nära och fruktansvärt långt borta.
Tanken att veta av hans närvaro värmer och kyler, glädjer och sårar.



Love.

Svensk sommar tinar frusna själar och stackars satar som du och jag. Som tror, hoppas och tänker att nu så nu är det väl äntligen våran tur att träffa någon som behandlar oss väl.
Kyss mig ömt och brutalt, sover sked håller hårt både morgon och kväll.
Dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger, dom ljuger för vi finns ju kvar och om dom bara gav oss chansen.
Svenska hjärtan tinar aldrig när dom väl har frusit.
Skitsnack, ge mig kärlek, passion, hunger och magi så smälter jag rakt av.
Och vi som väntar på något gott vi väntar alltid för länge, jag vet. Jag vet men ett liv med låga krav är som sommar utan sol och vinter utan snö. Och vem vill leva så?
Jag ger dig inte min morgon och inte min dag. Du får nått så mycket bättre, du får hela jävla jag.
Hela underbara, unika jag, inte något så fjuttigt som en morgon och en dag.

Love.